En julsaga

My hade fått ett telefonsamtal av Robert om att checka ut från hotellet och ta med sitt bagage till Tyska maffians tillhåll. Han hade inte låtit särskilt trevlig och i bakgrunden hade hon kunnat höra glada röster och skratt. Heinz stod och lagade mat och även hans telefon hade ringt ett par gånger.

– Du My, jag skulle fråga om vi kunde ställa ut en stod bunke med vatten utanför dörren. Jag har bara en stod chipsskål här men tror du att du kan ställa ut den utanför dörren till lokalen? Tydligen var direktiven att vi inte skulle titta på skålen efter att vi ställt ut den men Jürgen sa att vi skulle strunta i det, sa Heinz

My såg frågande ut med hällde i vattnet och gick ut med den på framsidan av lokalen och ställde den där. Det prasslade lite i buskarna och först trodde My att det var några barn som stod och lyste med något men sedan såg hon att det var ett gäng små kaniner som glittrade (!). De närmade sig med försiktiga skutt vattenskålen och tittade nyfiket på My. Hon lade märke till att de hade sele på sig. Bakom busken skymtade hon något vitt lysande som en lampa. Hon avbröts i sina tankar om hon skulle gå och titta när det sa swooosh och sedan stod det en släde framför henne med en stor fluffig kanin, en gammal man, två stycken som klädde sig som Heinz och en äldre kvinna. Släden drogs av sex stycken renar.

– Du måste vara My, sa en av de som hade samma kläder som Heinz. Jag heter Jürgen och detta är Dietrich.
My skakade hand med Jürgen och Dietrich och tittade frågande på de andra som satt kvar i släden.
– Det var inte meningen att du skulle se kaninerna, sa den store kaninen i släden. My kände igen rösten.
– Robert?!
– Mm…
– Känner ni varandra? Frågade Heinz som kommit och ställt sig i dörren.
– Ja, alltså känner är kanske att ta i men…började My men avbröts av Robert
– Har han skrivit på kontrakten?
– Han har skrivit på det kontrakt som har med all tillverkning att göra, sa My.
Den fluffiga kaninen skrattade högt.

– Jag tror minsann att någon inte läst det finstilta, sa han
Jürgen gav Heinz onda ögat men Heinz skakade bara på huvudet.

– I kontraktet jag skrev på har du bara kontroll över de guldiga byxor jag säljer, det andra ansvaret har jultomten och det får du göra upp med honom. Vi är egentligen två företag i denna lokal men vi svarar inte för varandra.
Nu var det den tjocka gamla mannens tur att skratta.

– Du verkar ju vara lika bra på att sköta ditt företag som din pappa var.

Klas hade svårt att sluta skratta. Egentligen borde han vara enormt stressad såhär på julaftonens morgon och inte en klapp var utdelad men det spelade ingen roll. En yngre version av Bernt försökte ta över julen genom att göra affärer med tyska maffian. Det enda maffian hade med julen att göra var att de hade jobbat i hans stall i några år och att deras byxor var julröda.
– Vad var det du ville ta över? Frågade Klas
– Vad är det du är avundsjuk på?
– Berömmelsen du har, jag vill att påsken ska vara populär och att jag vill väl ha lite bekräftelse, det är nog allt.
– Okej men vill du bli känd så får du väl vara med i Skavlan? sa Tomten
– Det är ju inte så att jag som person är särskilt känd. Som tomteklädd är det bara du och depåtomtarna som kan se mig. Tandfeen kan se oss också, det är därför som du måste ha din lösnos på huvudet för att vi ska se dig när du har din fluffdräkt på dig.
– Ja, hm…alltså, nu känns det lite dumt här, sa den fluffige. Det kan vara så att jag är lite avis på dina renar. Mina kaniner är jättefina och jätteglittriga men det känns lagom matcho att åka runt i ett äggskal och blir dragen av ett gäng skuttiga glittriga djur när du liksom swischar fram över jordklotet. Själv är jag 40+ och mina fluffiga öron guppar medan de skuttar fram. Det känns som om jag skulle göra mig bättre på ett barnkalas
– Jag är 71, sa Klas och farten dina glittriga vänner har känns kanske mer som om det skulle passa mig än snabba renar och jag har funderat på att lägga av, erkände han.
– DU KAN INTE BARA LÄGGA AV! Sa de andra i kör.
– Jo knåw, aj belive in jo, sa Detlef
– Jo, men du har sagt det, suckade Klas. Han tittade på My
– Vad tror du om detta, du som kom in i detta först nu?
– Jag har sett glittriga kaniner och flygande renar inom de senaste tio minutrarna, jag tror på vad som helst. Uppenbarligen är jag assistent till påskharen också så jag tror väl på honom också.

Klas tyckte sig se en lättnad i Roberts ögon och han tänkte att det var väl dags att ge grabben en chans.
– Du Robert, sa han. Var tror du om att hjälpa mig med julklappsutdelningen nu ikväll? Vi kanske till och med kan samarbeta i påsk och framöver? Jag slutar inte helt men du kanske kan göra det största jobbet?
– Hurra! Tomten ska inte sluta! Ropade Dietrich och Detlef och dansade omkring så de skrämde de små kaninerna.
– Nej, jag ska inte sluta helt och hållet. Som sagoväsen kan man faktiskt välja om man ska lämna över eller om man ska leva för evigt men det är rätt trist eftersom vi är rätt få med den typ av val och det gör att vi blir rätt ensamma i längden. Men vad säger du Robert?
Robert nickade, det var ett bra val att få ta del av den roligare högtiden och ändå få ha kvar de glittriga vännerna. Kaninerna hade vågat sig fram igen efter tvillingarnas dansande och alla gick in och åt av maten Heinz hade lagat och firade en tidig jul innan det var dags för Robert och Klas att dela ut julklapparna.

Det var historien om när Påskharen och Jultomten blev vänner. Vi lämnar dem där och jag vill önska er en riktig god jul.

//Josefine

Ps, självklart var det en blink till Karolina om de glittriga kaninerna ♥

Pss, skriv gärna en kommentar så jag får någon känsla av ifall jag ska fortsätta med en fortsättning om jag får ett infall. Kram ds

Jürgen och Dietrich stod och spanade efter tomten. Klas hade ringt och bett de göra sig i ordning för de skulle snart vara hemma och sedan skulle alla bege sig ner till Tyskland. Det skulle tydligen vara bråttom och dessutom skulle han ha med sig de två saknade renarna. De var klara för avfärd och de andra renarna Lunarstorm, Ranelid, Rasmusnalle och lilla Ru stod klara och väntade även de på tomten. De glittrade till på himlen och i ett swoosh stod Klas, Margit….och en fluffig kanin framför dem i en släde. Kaninen hade en plastnos upptryckt i pannan och senare fick de veta att det var det enda sättet för de andra att kunna se kaninen. Jürgen tyckte att det hela var en aningens konstigt men han spände för de andra renarna och så gav de sig iväg.

På vägen ner till Tyskland så förklarade Klas för de andra att kaninen hette Robert och var påskhare. En rätt bitter och envis sådan och ville ta över julen. När de hade rest upp till Ume hade de benat ut att Klas hade varit studiekamrat till Roberts pappa och när sagofigurerna skulle delas ut hade Robert pappa, Bernt känts sig svartsjuk och besviken över det hela och bitterheten över att julen är större än påsken i gemene mans hem och nu skulle alltså Robert ta hämnd för sin familjs skull. Jürgen lade märke till att Klas inte alls verkade på något vis brydd över situationen utan han körde vidare och snackade glatt med depånissarna längs vägen när det behövdes ta hand om en renhov eller någon behövde kaffe. Dietrich lade märke till att kaninen var en aningens butter och inte lika tillmötesgående som Klas men Dietrich var mest glad att få komma hem.

Det knackade på Klas dörr. Utanför stod en rosa kanin. Ja, alltså, en man i kanindräkt och lösnos.
– Jag tänkte hämta dig, sa kaninen, ja eller mannen i kanindräkt
– Och du tänkte köra hem mig? Undrade Klas.

Mest undrade han varför det stod en fluffig kanin (eller en man i kanindräkt) utanför hans dörr till den sunkiga lägenheten som han hade spenderat den senaste tiden i. Varför visste denna kanin/man att han var där och varför var han utklädd? Kanske var det såhär frågande andra blev när de såg honom. Fast det gjorde ju ingen så länge han hade tomtekläder på sig. Det var bara hans egna och depånissarna i de olika länderna (Depånissar= Små tomtenissar i talgoxestorlek som hjälper tomten på färden eller i julklappsutdelandet) som kunde se honom och…ja just det! Även andra typer av sagoväsen kan man ju inte heller se i sina kostymer om man inte är sagoväsen själv…

– Då måste du vara påskharen, sa Klas
– Bingo, och jag är trött på att ”bara” vara påskhare och nu tänkte jag kidnappa julen. Vi ska åka till Tyskland och jag tänkte ta över Tyska maffian också när jag ändå är igång.

Klas insåg att det var dags att hålla med och inte trilskas och skulle han vara helt ärlig så var han rätt trött på att vara fast på hemlig ort (nej, tomten vet inte var han är, det är ju renarna som transporterar honom när han åker över världen för det mesta).
– Fast då måste du om Umeå först för halva maffian är där, sa Klas
– Men mina glittriga kaniner är i Tyskland och väntar på mig, sa påskharen
– Dina vadå, sa Klas och log men så förstod han.
– Det är du som kidnappat mina renar, sa han argt.
– Ja, för de är snabbare. När jag gömmer ägg har jag hur mycket tid som helst, när du delar ut paket behöver du bara tid att komma ner i skorstenen. Du fattar ju själv vad som är smidigast. Dessutom tar mitt äggskal bara en person medan släden tar oss alla. Okej, vi ska till Umeå först, du kör dit och vi ska vara i Tyskland hos de andra imorgon, okej?
Klas sa inget högt men detta var en rätt okej kidnappning trots allt. Kidnappa julen, haha, den fluffiga kaninmannen skulle allt få se vem han hade att göra med…

My studerade Heinz medan han lade in guldbyxorna i Tyska maffians databas. Hon hade medvetet stannat längre i Tyskland för att få spendera mer tid med honom. Hur det skulle bli sen var det ingen av dem som ens ville tänka på. Robert hade låtit lagom road när hon sa att hon tänkte jobba i Tyskland fram till jul. Heinz telefon ringde. My förstod inte exakt vad han sa men han verkade nöjd över att guldbyxorna fanns med i Tyska maffians utbud numera. Sedan verkade samtalet gå över och handla om henne och Heinz för helt plötsligt såg han så generad ut när han sneglade mot henne. Han lade på och förklarade generat att det var mamma som hade ringt. Han kunde ha nämnt i ett sms till mamman att hon var bortprioriterad till förmån för My. Mer hann han inte förklara innan telefonen ringde igen. Han suckade.
– Det är Jürgen. Hej där!! Jo, det är bra. Du kan se i webbshopen hur de ser ut…Jaha, nej, det visste jag inte. Men sa inte Jultom…Klas att…
Hörde hon rätt? Jultomten?! Nu hade My lite svårt att hålla sig för skratt. När Heinz hade ändrat det han tänkte säga hade han samtidigt riktat sig bort från henne och fortsatt samtalet med Jürgen på tyska. När han lagt på tittade han tveksamt på henne och My skulle precis brista ut i gapskratt när han sa:
– Du vet, vi kommer behöva åka på en resa snart på ett väldigt konstigt vis, bara så du vet.

Fokus, mumlade han till sig själv. Man kan inte ta över julen och samtidigt ha framgång med tjejerna, tänkte han. Robert hade precis avslutat ett samtal med My och tydligen så hade den kvinnliga listen gjort sitt. Han förstod det på hennes samtalston. Nu blev han ännu mer arg och ville inte bara hämnas för sin familj och släkts skull utan även för att My numera var närmare julen än på hans sida men hon hade tydligen sålt in de guldfärgade byxorna. Även om hans chans med romans var långt borta så kanske tomtens tyska lilla armé var längre ifrån julen efter den påskriften.

 

Heinz vaknade av att mobilen ringde. Det tog en stund att komma på var han var någonstans och han funderade på om han skulle strunta att svara och fortsätta att sova i fluffiga hotellakan…
– Mmm
– Vart är du? Sa en irriterad röst
– Hemma, försökte han med
– Du svarade inte på kontoret eller hemma. Jag har en känsla av att det är någon som kommer att kidnappa tomten igen. Självklart, det var Jürgen som ringde.

Nu vaknade Heinz på riktigt
– Men va fan, det är ju vår grej
– Eller hur. Vi har det lite snårigt här i Sverige eftersom Jupiter och Salming har rymt och någon har skickat post till Klas om att det finns en plan att ta hem honom. Ingen här vet något och jag skulle bara informera ifall du hör något. Är det nåt jag borde veta, hur gick det med tjejen och mötena kring vårt försäljningssortiment?
(Heinz slumrade lite och försöker få ihop kidnappade tomtar och renar)
– Hallå?!
– Jo, tjejen var bra. Snygg också. Vi ska sälja guldbyxor och bli pojkarna med guldbyxorna. Jag hör av mig, hej. Sen lade han på
– Så jag var bra? Frågade My som låg och tittade på honom.

Klas nåddes av nyheten Salming och Jupiter hade smitit under natten. Hans två snabbaste renar. Han var övertygad om att det inte var en slump. Dessutom hade han fått post om att hjälp hem var på väg. Han ringde upp Jürgen.

– Är det du som fixat transport hem till mig?, frågade Klas
– Jag är ledsen tomten men det finns inget jag kan göra…eh, vänta sa du att någon hade fixat transport hem till dig?
– Ja
– Alltså, det kan inte vara någon härifrån. Alla letar efter Jupter och Salming. Till och med Dietrich letar, han som annars spelar Bingo eller nåt annat fjantigt så som att rädda pepparkakor, sa Jürgen.
– Om mina renar inte är på plats och någon har skickat post till mig om att jag ska få komma hem, då känns det som om det skulle ha ett samband, sa Klas och lade på luren.

Det var något med de där två tyska killarna som hon skulle göra affärer med. Den ene av dem verkade lite nervös samtidigt som han verkade veta vad han skulle göra för att fånga intresse. Den andre satt och spelade spel som gick ut på att rädda pepparkakor. Han ropade förnöjt när han lyckades med en nivå. Robert hade som sagt talat om för henne att det var okej att jobba med sin charm och hon var osäker på om det var därför hon kändes intresserad av den andre, Heinz, eller om det faktiskt var på riktigt att hon kände något.
Ikväll skulle de ut på middag. Heinz hade valt en mysig krog och My var tvungen att erkänna sig lite imponerad över valet eftersom hon inte hade fått intrycket av att de lade ner tid bakom sitt företags framställning.

Middagssamtalen handlade mestadels om arbetet och hon tyckte att Heinz såg en aningens generad ut när han frågade om Sverige. Hon var mest förvånad av att de båda killarna vid bordet pratade svenska.
– Ja, alltså vi bodde uppe i Umeå i tre år ungefär innan vi startade vårt företag, förklarade Detlef
– Vad gjorde ni där då? Frågade My
– Vi red och hjälpte till i ett stall, fick hon som svävande svar.
Hon såg att killarna bytte blickar med varandra och hon lät bli att fortsätta fråga för att hålla uppe stämningen
– Vad gillade ni Sverige då? Frågade hon istället
Båda nickade glatt mellan tuggorna. De tyckte om att det inte var så långt till kusten.
– Och midsommar var roligt, sa Detlef och såg så nöjd ut.

My konstaterade att han inte rörde sin mobil medan han åt. Det gjorde han ju alltid medan de jobbade med annat. Hon uppskattade att se en annan sida av honom även om hur hade önskat att det bara var hon och Heinz på denna middag. Vad var det med henne, senast hon kollade upp sin civilstatus så var hjärtat krossat och hon en våt fläck.

Detlef gick på toa och det blev helt plötsligt lite tyst mellan de två.
– Det finns en väldigt trevlig bar på mitt hotell…, sa My så sakligt hon kunde.
När hon såg att det lyste av intresse i Heinz ansikte så fortsatte hon
– …tror du att vi skulle kunna se på några kalkyler bara du och jag senare ikväll?

Jo, det skulle gå alldeles utmärkt hade Heinz svarat. När Detlef kom tillbaka så frågade han lite försiktigt om det var okej att han avvek lite. Några andra affärer med öl inblandat drog hans intresse mer än Heinz och My. Ingen av de andra två hade något emot det och när notan var betald så begav sig de två till Mys hotellbar.

Hans kostymer hade kommit tillbaka från kemtvätten, hans hemliga betjänt som tog hand om allt det praktiska hade sagt att det var dags att sätta hans plan i verket. Det kittlade lite i magen av förväntan men ändå kände Robert att det var något som fattades. Han hade skickat ner My till Tyskland och han var helt säker på att han själv inte skulle ha en chans om fyra bad boys hade satt tänderna i henne innan. Skulle han hinna till Tyskland innan han verkställde sin plan så skulle han få avslöja sig själv och hur skulle det se ut? ”Jo men jag är ett asbra kap men jag jobbar som hemlig agent”, haha, ja men det hade ju funkat om den hemliga agenten inte haft kostym i fluff…

 

De hade gått igenom hela försäljningsmojset som tvillingarna brukade kalla det. Heinz hade försökt att verka mer insatt och förstående än vad han egentligen var. Han var mest intresserad av den ljusa blondinen som hade pratat så vänligt med honom om försäljningssiffror och stuprörsbyxor i guld. Han hade fått några tillsägelser från Jürgen så som att inte sälja sig för billigt i ett samarbete, eller att ta bort det röda ur sortimentet ”Vi lever på tomterött och svarta rayban med skinnjackor, det är vårt signalement” hade Jürgen betonat noga. Sedan hade han fortsatt om huruvida det var okej att ligga med svenska blondiner. Det hela handlade väl mest om att Jürgen var svartis. Det fanns bara ett stort problem. Detlef. Han var tvungen att ta med sig honom ifall de skulle ut på finmiddag, det hade Jürgen sagt. Så var det en liten detalj kvar, det var inte det att han hade svårt att få tjejer, det var bara det att det svåra denna gång var att han numera inte var en bad boy längre. Alla fyra hade haft det ganska lugnt på kärleksfronten sedan de sysslade seriöst med sitt företag. De hade alla haft det som ursäkt för att inte ge sig ut på marknaden (eller behöva vara gentlemän, som den riktiga anledningen var, de visste inte hur man gjorde det). På nåt vis skulle han få ut My på middag, hon skulle ändå stanna några dagar och de skulle gemensamt titta på tyger och annat ihop.