Kostym, högklackat och rusningstrafik på morgonen kändes invant . My var lättad över att ha en vardag med rutiner igen. Hon ringde på klockan och en spänstlig man i 40-års åldern öppnade dörren. Han var snyggt klädd och luktade dyrt rakvatten.
– Välkommen, sa han och visade henne in i hallen. Vill du ha kaffe? frågade han
– Äh,vad fan jag visar dig runt och så får jag lära dig maskinen i köket. Det är coola grejer det där med kapslar och snabbt går det också men det kanske är lite dyrare i kilopris men det är kaffe.
My hade bara hunnit hänga av sig och knappt hunnit öppna munnen för att svara på frågan om kaffe och Robert, som mannen hette, var redan på väg att visa henne runt. Han visade henne var hennes plats var och köket då. Det var högt i tak och inget på väggarna så det ekade ordentligt om kaffemaskinen och det gick trögt med pratet mellan dem.
– Är ni många som jobbar här? Frågade My.
– Mest du och jag och så kommer det en revisor hit ibland.
Jisses, vad hade hon gjort?! tänkte hon. My blev lite tveksam igen. Här stod hon i ett lägenhetshus omgjort till kontorslokal med en man. Hur kunde hon vara så dum? Hon påminde sig själv att hade hon inte tagit detta jobb så hade hon fått flytta hem till sina päron och sova på soffan och det var inget alternativ. Det verkade finnas grannar till denna lägenhet och skulle det hända något så skulle hon bara kunna skrika så det var rätt lugnt egentligen och Robert verkade inte mycket märkligare än många andra.
Han visade henne till hans kontor och där var det lite mer hemtrevligt med ett rätt stökigt bord, blommor i fönstren. Lite som om någon hade varit där en längre tid. Inte som köket.
Ena väggen täcktes av massiva garderober med hänglås…