De hade gått igenom hela försäljningsmojset som tvillingarna brukade kalla det. Heinz hade försökt att verka mer insatt och förstående än vad han egentligen var. Han var mest intresserad av den ljusa blondinen som hade pratat så vänligt med honom om försäljningssiffror och stuprörsbyxor i guld. Han hade fått några tillsägelser från Jürgen så som att inte sälja sig för billigt i ett samarbete, eller att ta bort det röda ur sortimentet ”Vi lever på tomterött och svarta rayban med skinnjackor, det är vårt signalement” hade Jürgen betonat noga. Sedan hade han fortsatt om huruvida det var okej att ligga med svenska blondiner. Det hela handlade väl mest om att Jürgen var svartis. Det fanns bara ett stort problem. Detlef. Han var tvungen att ta med sig honom ifall de skulle ut på finmiddag, det hade Jürgen sagt. Så var det en liten detalj kvar, det var inte det att han hade svårt att få tjejer, det var bara det att det svåra denna gång var att han numera inte var en bad boy längre. Alla fyra hade haft det ganska lugnt på kärleksfronten sedan de sysslade seriöst med sitt företag. De hade alla haft det som ursäkt för att inte ge sig ut på marknaden (eller behöva vara gentlemän, som den riktiga anledningen var, de visste inte hur man gjorde det). På nåt vis skulle han få ut My på middag, hon skulle ändå stanna några dagar och de skulle gemensamt titta på tyger och annat ihop.