Del 24

My hade fått ett telefonsamtal av Robert om att checka ut från hotellet och ta med sitt bagage till Tyska maffians tillhåll. Han hade inte låtit särskilt trevlig och i bakgrunden hade hon kunnat höra glada röster och skratt. Heinz stod och lagade mat och även hans telefon hade ringt ett par gånger.

– Du My, jag skulle fråga om vi kunde ställa ut en stod bunke med vatten utanför dörren. Jag har bara en stod chipsskål här men tror du att du kan ställa ut den utanför dörren till lokalen? Tydligen var direktiven att vi inte skulle titta på skålen efter att vi ställt ut den men Jürgen sa att vi skulle strunta i det, sa Heinz

My såg frågande ut med hällde i vattnet och gick ut med den på framsidan av lokalen och ställde den där. Det prasslade lite i buskarna och först trodde My att det var några barn som stod och lyste med något men sedan såg hon att det var ett gäng små kaniner som glittrade (!). De närmade sig med försiktiga skutt vattenskålen och tittade nyfiket på My. Hon lade märke till att de hade sele på sig. Bakom busken skymtade hon något vitt lysande som en lampa. Hon avbröts i sina tankar om hon skulle gå och titta när det sa swooosh och sedan stod det en släde framför henne med en stor fluffig kanin, en gammal man, två stycken som klädde sig som Heinz och en äldre kvinna. Släden drogs av sex stycken renar.

– Du måste vara My, sa en av de som hade samma kläder som Heinz. Jag heter Jürgen och detta är Dietrich.
My skakade hand med Jürgen och Dietrich och tittade frågande på de andra som satt kvar i släden.
– Det var inte meningen att du skulle se kaninerna, sa den store kaninen i släden. My kände igen rösten.
– Robert?!
– Mm…
– Känner ni varandra? Frågade Heinz som kommit och ställt sig i dörren.
– Ja, alltså känner är kanske att ta i men…började My men avbröts av Robert
– Har han skrivit på kontrakten?
– Han har skrivit på det kontrakt som har med all tillverkning att göra, sa My.
Den fluffiga kaninen skrattade högt.

– Jag tror minsann att någon inte läst det finstilta, sa han
Jürgen gav Heinz onda ögat men Heinz skakade bara på huvudet.

– I kontraktet jag skrev på har du bara kontroll över de guldiga byxor jag säljer, det andra ansvaret har jultomten och det får du göra upp med honom. Vi är egentligen två företag i denna lokal men vi svarar inte för varandra.
Nu var det den tjocka gamla mannens tur att skratta.

– Du verkar ju vara lika bra på att sköta ditt företag som din pappa var.

Klas hade svårt att sluta skratta. Egentligen borde han vara enormt stressad såhär på julaftonens morgon och inte en klapp var utdelad men det spelade ingen roll. En yngre version av Bernt försökte ta över julen genom att göra affärer med tyska maffian. Det enda maffian hade med julen att göra var att de hade jobbat i hans stall i några år och att deras byxor var julröda.
– Vad var det du ville ta över? Frågade Klas
– Vad är det du är avundsjuk på?
– Berömmelsen du har, jag vill att påsken ska vara populär och att jag vill väl ha lite bekräftelse, det är nog allt.
– Okej men vill du bli känd så får du väl vara med i Skavlan? sa Tomten
– Det är ju inte så att jag som person är särskilt känd. Som tomteklädd är det bara du och depåtomtarna som kan se mig. Tandfeen kan se oss också, det är därför som du måste ha din lösnos på huvudet för att vi ska se dig när du har din fluffdräkt på dig.
– Ja, hm…alltså, nu känns det lite dumt här, sa den fluffige. Det kan vara så att jag är lite avis på dina renar. Mina kaniner är jättefina och jätteglittriga men det känns lagom matcho att åka runt i ett äggskal och blir dragen av ett gäng skuttiga glittriga djur när du liksom swischar fram över jordklotet. Själv är jag 40+ och mina fluffiga öron guppar medan de skuttar fram. Det känns som om jag skulle göra mig bättre på ett barnkalas
– Jag är 71, sa Klas och farten dina glittriga vänner har känns kanske mer som om det skulle passa mig än snabba renar och jag har funderat på att lägga av, erkände han.
– DU KAN INTE BARA LÄGGA AV! Sa de andra i kör.
– Jo knåw, aj belive in jo, sa Detlef
– Jo, men du har sagt det, suckade Klas. Han tittade på My
– Vad tror du om detta, du som kom in i detta först nu?
– Jag har sett glittriga kaniner och flygande renar inom de senaste tio minutrarna, jag tror på vad som helst. Uppenbarligen är jag assistent till påskharen också så jag tror väl på honom också.

Klas tyckte sig se en lättnad i Roberts ögon och han tänkte att det var väl dags att ge grabben en chans.
– Du Robert, sa han. Var tror du om att hjälpa mig med julklappsutdelningen nu ikväll? Vi kanske till och med kan samarbeta i påsk och framöver? Jag slutar inte helt men du kanske kan göra det största jobbet?
– Hurra! Tomten ska inte sluta! Ropade Dietrich och Detlef och dansade omkring så de skrämde de små kaninerna.
– Nej, jag ska inte sluta helt och hållet. Som sagoväsen kan man faktiskt välja om man ska lämna över eller om man ska leva för evigt men det är rätt trist eftersom vi är rätt få med den typ av val och det gör att vi blir rätt ensamma i längden. Men vad säger du Robert?
Robert nickade, det var ett bra val att få ta del av den roligare högtiden och ändå få ha kvar de glittriga vännerna. Kaninerna hade vågat sig fram igen efter tvillingarnas dansande och alla gick in och åt av maten Heinz hade lagat och firade en tidig jul innan det var dags för Robert och Klas att dela ut julklapparna.

Det var historien om när Påskharen och Jultomten blev vänner. Vi lämnar dem där och jag vill önska er en riktig god jul.

//Josefine

Ps, självklart var det en blink till Karolina om de glittriga kaninerna ♥

Pss, skriv gärna en kommentar så jag får någon känsla av ifall jag ska fortsätta med en fortsättning om jag får ett infall. Kram ds

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *