Radion stod på medan Margit åt frukost på måndagsmorgonen. Hon var trött och lyssnade med ett halvt öra på vad som sades. Margit diskade ur grötskålen när hon hörde:
”Klas Renhov är försvunnen sedan två veckor, han leder ett stort arbete i Norrland och har en stor familj som är engagerad i räddningsarbete. Nu kopplas säpo in eftersom det finns misstankar om att Renhov är förd ur landet…” Margit stängde av radion. Nu visste hon att det var han, och hon visste vilka som tillhörde hans familj.
Idag var han ledsen. Han var alltid ledsen på luciadagen. Han saknade henne nåt förfärligt. Hon hade alltid pepparkakorna klara tills denna dag och varje luciamorgon hade hon fått småtomtarna att lussa för honom. Det var två och ett halvt år sedan den där dagen då hon lämnat honom. Hon hade skyllt på att hon var svartsjuk på hans tidigare flickvänner (som var två. En på gården hemma när han var tio och en under studietiden) men hon hade lämnat honom för en av renskötarna och sedan bosatt sig på Mallorca där det inte var jul året om.
Hans tankar avbröts av att han som verkade boss i gänget kom in till honom.
– We have a plan to attend the music contest in your country and you are the ticket?
– Ticket? frågade han, How can I…
– Because no one believes in you…
“Ännu en”, tänkte han och kände sig återigen misslyckad, men så kom han på något. Han kanske kunde tjäna något på detta…
Kameran var laddad och det blåa förrådet var pimpat med juldekorer. Här skulle göras en julmusikvideo till den där svenske killen som gjorde musiktävlingen i Sverige. Eftersom Detlef hade gjort bort sig så många gånger i tysk tv var det nu dags att spela utomlands, på riktigt. Han övade några dansmoves och kände peppen.
Han var irriterad, hela dagen hade han haft den där klämkäcka låten på hjärnan. ”Tysk disko är inte schlager, tysk disko skulle aldrig bli schlager!!,” tänkte han och fortsatte nynna på den där jävla låten.
Margit satt och tittade på Nobelmiddagen. Drottningens juveler glittrade i tv:n. Margit hade önskat att hon skulle få gå på fin middag så det krävdes stor klänning. Bernt gillade sport och hans dröm uppfyllde de en gång då de åkte och besökte ett OS. Men Marits dröm hade de aldrig uppfyllt tillsammans. Med någon annan hade hon upplevt en bal med dans och god mat. De var unga då, han hette Klas. Klas var ett huvud längre än hon och vad de hade dansat! Det var inget fel på Bernts dansande, de hade alltid haft roligt tillsammans då de hade gått ut men Bernt hade gått ut för hennes skull. ”Klas hade dansat med mig för sin egen skull”, tänkte hon. Margit blev nästan lite ångerfull när hon satt och tänkte på sin ungdomskärlek istället för Bernt men hon visste att han ville hennes bästa trots att de inte hade delat samma intressen.
Han hörde hur en man skrek på tyska att de hade drogat någon. Han gissade att denna någon var honom själv… så drog någon upp dörren till rummet där han låg.
– Gentleman ist wach? Mumlade en mansröst
Han vände sig om och såg tre unga män stå och titta på honom. De två i bakgrunden såg ut som tvillingar. Den tredje stod vid madrassen och tittade på honom bakom solglasögon. ”Varför solglasögon inomhus?”, tänkte han. Han synade de tre uppifrån och ner. Alla tre var klädda i röda tighta byxor som smet åt vid vaderna, svarta skinnjackor och bakåtslickat hår. Tvillingarna hade sina solglasögon i jackfickan, samtligas solglasögon såg ut som en äldre modell från 80-talet. En av tvillingarna hämtade hans rock och killen flinade lite när han såg att jackan matchade med den stora röda rocken.
– JÅR GONNA BE FEJMOS AT JOTOBE, sa den andra tvillingen och log
– Jotobe?? Svarade han
– JO VILL SEE…svarade en man i dörren.
De var alltså fyra stycken killar klädda exakt likadant och de hade tagit honom till fånga och skulle göra honom känd någonstans. Han kände att det fortfarande inte var läge att ställa frågor eller att vara till besvär.
– Han sover, sa Detlef när han kom ut från förrådet.
– NI DROGADE HONOM FÖR MYCKET, NU KOMMER HAN ALDRIG KUNNA SLUTFÖRA VÅR PLAN!!, skrek Jürgen åt de andra.
– Jag har riggat en kamera för att han skulle få dansa och vi skulle göra vår andra musikvideo så vi kunde skicka en ny till den där snubben…OCH DÅ DROGAR NI DEN SOM SKA FÅ OSS TILL FRAMGÅNG!!??
Dietrich tittade på Heinz och hoppades att han skulle komma på något fyndigt men Heinz förblev tyst och Jürgen fortsatte:
– MEN FÖR HELVETE! SKA NI BARA STÅ DÄR, NI MÅSTE JU FÅ UPP DEN DÄR KARLN SÅ VI FÅR DETTA UR VÄRLDEN…
Christer tittade misstroget på posten som låg på hans arbetsbord.
Någon hade skickat honom ett glansigt rött paket med vita snören innehållande en skiva med tyska julsånger på.
”Men varför?!”, tänkte han.
Margit satt och stickade när telefonen ringde.
– Hallå ja, det är Margit Sö….
– Åh, Margit, vad bra att du svara, det är Beatrice här. Slå på trean du, den där mannen du var betuttad i då vi jobbade i växeln i Ume, han är med i Efterlyst. Margit sträckte sig efter fjärrkontrollen till tv:n och slog på trean. Jo men det var han! Samma man hon hade tänkt på häromkvällen.
En man i 65-årsåldern är försvunnen sedan i söndags kväll. Vid försvinnandet bar han stora röda byxor i velour med tillhörande jacka, stora svarta stövlar och stor luva. Ring oss om ni sett honom…
– Jo, det är han, sa Margit
– Jo men visst är det han alltid, lite mer rund, lite äldre, sa Beatrice och skrattade. Men jag ville bara att du skulle veta, nu ska jag plocka ut lussebullar ur ugnen, hejhej!, kvittrade hon och så lade hon på.
Programledaren intervjuade en av mannens anställda men Margit hade slutat lyssna och minnet spelade upp sekvenser från som kändes som ett tidigare liv.
Nästa gång han vaknade låg han på något mjukt. Ögonbindeln var borta och han stirrade in i en blå vägg. Han försökte vända på sig men kroppen var allt för stel och öm. En dörr bakom honom öppnades och en hög röst, på tysk brytning, meddelade honom att han skulle ligga helt stilla. Han låtsades sova. Något ställdes ner på golvet vid det han låg på och så hörde han steg och sedan var han ensam igen. Han använde hela sin styrka till att vända på sig. Han låg på en madrass från ett känt svenskt företag och nedanför madrassen stod en bricka med en julmust och en varmkorv. Julmusten smakade gott men han kände sig väldigt ensam…
